Badhuset

Min största skräck som barn var badhuset! Vilket kanske låter konstigt för de flesta barn älskar ju att bada, plaska, simma, hoppa och ha roligt i vatten vilket även jag älskar innerligt nu som då.

Det som gjorde badhuset till en stor skräck var inte rädslan att drunkna eller inte kunna simma för jag har alltid varit rätt duktig på att simma. Enligt mina föräldrar så sa jag att jag kunde simma redan innan jag hade varit nere i vatten första gången vilket inte är helt olikt hela min livsfilosofi idag ”Hur svårt kan det vara?”. Det som gjorde badhuset till en stor skräck var inte heller någon arg badvakt eller någon orimlig rädsla för hajar. Det som gjorde badhuset till en stor skräck var de ord, blickar och fingrar som pekade på mig när jag gick ut till bassängen. Blickarna eller glåporden berodde inte på att det var något fel med mig egentligen, jag var varken elak eller gillade att slåss, jag var ett ganska glatt, snällt och roligt barn. Fingerpekandet berodde på att jag med min runda fina tjocka kropp stack ut ifrån smalnormen som redan fanns där när jag var 10 år och växte sig starkare med åren som kom.

Hela badmomentet med skolan var upplagt så att alla som duschat färdigt och bytt om till badkläder fick gå ut och sätta sig längs väggen i badhuset, ingen handduk tilläts. Eftersom jag tyckte det var lite pinsamt och jobbigt att visa min kropp redan i duschen så var jag förstås sist färdig ut i badhuset och fick gå förbi hela raden med barn som redan satt där. Några killar pekade på mig och kallade mig fetknopp, tjockis, val och fläskberg. Jag som inte riktigt hade det mod och den trygghet i mig själv som jag har idag blev stum, ledsen förstås men dolde det för det var ju pinsamt att bli påkommen med att vara tjock. Några av de andra såg förläget ner i golvet och sa ingenting, badvakterna sa inte heller något. Ett tyst medhåll från de vuxna var nog vad min lilla barnhjärna tolkade det som.

När vi väl var i vattnet var det lättare, min kropp som jag skämdes för doldes och ibland glömde jag till och med bort det och gick upp så jag kunde hoppa från kanten som alla andra. Då stod ibland de äldre barnen längs glasväggen in mot badhuset och knackade och gjorde miner mot mig. De skrattade och trots att jag inte hörde dem förstod jag vad de sa till varandra. När badandet var slut skyndade jag mig till omklädningsrummet och väntade tålmodigt medan alla andra duschade och bastade så jag kunde göra det sen när ingen såg. Sen repeterades detta om och om igen tills jag blev tillräckligt klyftig för att hitta ursäkter för att slippa bada och tillräckligt gammal för att ha ursäkterna. Jag hade otroligt dåligt samvete över att smita från något men samtidigt var lättnaden att slippa visa min kropp överväldigande. Tänk hur en motionsform som är rolig och bra kan bli en skräck för flera, jag var aldrig ensam med ursäkter.

Då förstod jag inte vad som var fel eller att felet inte låg hos mig, felet låg inte heller hos de barn som skämtade om mig och retade mig och min kropp. Felet låg i att dessa barn fått värderingen att tjock är lika med dålig och att en kropp som är tjock inte är lika mycket värd som alla andra. Vi kan säga åt barn och vi kan lära barn saker men vi kan inte beskylla dem för att de speglar våra värderingar och våra handlingar. Barn förstår inte effekten av sina handlingar, de förstod inte att deras ord var som ett kniv i mitt hjärta och att de fick mig att gråta när de inte såg eller att jag fick grunden till en ganska kass självbild. Vuxna förstår effekten av sina handlingar, deras hjärna har vuxit färdigt och de nervbanor som ska signalera att detta kommer göra någon ledsen finns där.

Jag tror eller vet att om vi ska skapa trygga individer som inte spenderar stora delar av sin vakna tid med att fundera på hur tjocka dom ser ut i sina nya jeans, hur dubbelhakan syns när bilden tas underifrån eller vad alla andra tycker om deras utseende så börjar arbetet i uppväxten. Tänk om aldrig någon runt dig pratade negativt om sin kropp, att det var förbjudet. Tänk om ingen drog..”men kolla vad tjock hon/han blivit”-kortet..när man inte sett en vän på ett tag. Tänk om alla storlekar på kläder fanns i affären, att ingen storlek på kroppen räknades som ”udda”. Tänk om alla var nöjda med sin kropp precis som den var.

Idag älskar jag att bada, i båda badhus och på stränder och jag gör det gärna i bikini. Jag lät dessa minnen hemsöka mig i ungefär 15 år innan jag bröt vanan att undvika situationer där jag har baddräkt eller bikini framför människor som kan kommentera min kropp. Barn ser ibland nyfiket på mig i badhuset men jag skyndar mig inte därifrån utan om det kommer en fråga är jag beredd att säga ”Ja jag är tjock och det är precis lika bra som att vara smal, alla kroppar är bra kroppar”. Jag kan dock inte glömma en kommentar jag fick för ungefär ett halvår sen av ett av min sambos syskonbarn. Han kollade på mina armar länge innan han sa ”Wow, du är mycket starkare än min mamma och pappa”, det var ungefär det finaste jag hört. Han hade ingen värdering i att mina armar var stora, jag måste helt enkelt bara vara starkare.

Jag låter inte längre mina hjärnspöken begränsa mig eller hindra mig från att göra det jag vill. Tiden är för värdefull för att låta andra människors åsikter hindra mig eller hålla mig tillbaka. Idag stöter jag på tjejer på stranden och i en del forum som t ex Fatshionchatten på Facebook som vill klä sig i så heltäckande badkläder som möjligt om de ens vågar bada när andra ser på. Jag vill peppa andra med den här historien även om den började lite sorgligt. Ingen har rätt att hindra dig från att göra det du tycker om, inte ens du själv!

144d34e1ed95e4dc158d6d67b9725632

Annonser

4 thoughts on “Badhuset

  1. Nettan

    Vill ställa mig upp och klappa händerna och gråta samtidigt..för du beskriver både mig och mitt barn…Idag vågar jag precis som du och ser kampen min flicka har. Du är en förebild för andra som inte vågar i rädsla att inte duga..YOU GO GIRL…och tack!!!

    Svara
    1. fatshionriot Inläggets författare

      Tack 🙂 jag hoppas att mitt inlägg ska hjälpa, blir så beklämd när jag ser att många tjejer och killar får gå igenom samma sak idag som hände mig för 15-20 år sen.

      Svara
  2. Linda

    Jättefint skrivet Christina, känner exakt igen mig i det du skriver ifrån skoltiden. Det värker ända in i hjärteroten !! Nu vågar jag också bada i bikini! Tack för dina fina ord och fortsätt blogga , för den är suverän

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s