Etikettarkiv: Fat acceptance

Time for some change..

Med nytt år behöver man även lite förändring så därför har jag gjort om lite på bloggen och bytt bloggadress från fatshionriot till thickerfatshion eller helt enkelt bara Thicker! Jag tror 2014 kommer bli ett riktigt bra år och blickar framåt mot spännande projekt inom fatshionvärlden som ni kommer få ta del av så småningom. Det känns roligt och utmanande att få umgås och till och med jobba med personer jag bara beundrat innan genom plussizebloggar. Året har inte bara fört med sig samarbeten för att sprida fat acceptance och kroppsnöjdhet utan även många nya vänner som jag tänkte träffa så mycket jag bara kan framöver.

Förändring kräver även tillbakablickar och jag har satt ihop ett litet kollage över mina bästa outfits 2013. Det kan ni hitta på min instagram. Det är lite spännande att se hur både klädstil och hår förändras över året och undrar hur jag kommer se ut om ett år! Time will tell..

Annonser

Boktips!

Julia Skott har skrivit en jättebra bok ”Kroppspanik” om kroppshets och hur vi gör nästan vad som helst i hälsans tecken! Hur ett ätstört beteende blivit normalt, att hungerskänslor ska förträngas genom att man ska lägga sig och sova och hur man ska svälta sin kropp för att bli ”sund och smal” men förstås även ”kurvig och kvinnlig” men också ”vältränad och stark”. Vi hjärntvättas till att aldrig vara nöjda med våra kroppar. Jag rekommenderar den verkligen och det är en bok som alla borde läsa för att få en annan bild av vår fixering vid kroppar. Läs mer om den här.

Ett citat av författaren Marilyn Wann som Julia Skott nämner i artikeln fastnade: ”Det enda du kan diagnostisera genom att se på en överviktig människa är dina egna känslor och fördomar om överviktiga människor” .. Och ja, så är det! För dom där som sägs vara orolig för din hälsa utan att ens känna dig eller veta hur du faktiskt mår är inte oroliga överhuvudtaget, de sätter bara ord på sina fördomar.

20131112-233532.jpg

En bantande generation

En nära vän till mig ringde mig idag och berättade att hon upprört rest sig under en tjejkväll och utbrustit..”Herregud vi är 10 stycken här och 7 av er bantar eller ska göra en gastric bypass, vi har spenderat hela kvällen med att prata om viktnedgång och har ätit bananer som ersättning för fika, nu ger jag upp!”. Jag blev lycklig av att hon var så modig och ställde sig upp och förhoppningsvis påverkade någon att tänka till, att sluta hetsa och konstant älta vikt och viktnedgång allt i ”hälsans tecken” men jag blev också liten ledsen. Det är ganska ledsamt att det gått så långt i vår kultur att vi kan älta missnöje över våra kroppar, tävla om vem som gått ner mest i vikt, jämföra dieter som i princip går ut på att svälta sig själv och att vi har en reklam som går dagligen på TV som säger ”Ät fisk om du inte vill bli en tjockis”. Det är också ledsamt att vår generation matas konstant med artiklar och reportage om hur vi kan gå ner i vikt, vad vi ska äta och inte äta, hur vi kan träna för att få de perfekta magmusklerna, hur vi ska gå ner i vikt för att hitta kärleken, hur vi ska formas efter mallen för att vara perfekta och lyckliga människor. Var i allt detta hittar vi oss själva? Var hittar vi denna lycka? Är det när vi uppnått ett BMI på 20 som lyckan kommer?

fat-pride

Jag vet att vår generation och säkerligen flera kommande generationer kommer präglas av den hets som råder och det är svårt att veta hur man ska skydda sig själv och sina nära från att må dåligt i allt detta. Det är inte alltid lätt att känna sig tillräcklig, snygg och fantastisk om allt och alla runtomkring dig berättar att du inte alls är sådär bra som du egentligen är. Det vi kan göra och hur vi kan påverka det är att våga ta ställning, att våga bli en motpol på jobbet eller i kompiskretsen, att högt och ljudligt ta plats och vara nöjd med sig själv och sin kropp. Det är rätt provokativt att tycka om sig själv och sin kropp och att inte prata om träning eller att man vill gå ner några kilon men för vår och kommande generationers skull tror jag att vi måste våga säga ifrån och vara den där nageln i ögat. Enkla saker att tänka på är att inte ursäkta sig när man tar den där extra bullen på jobbet, att inte prata negativt om sin kropp eller om de nojjor man har kring sitt utseende, att inte prata så mycket om träning och kost på jobbet och bidra till hetsen och att precis som min vän våga bita ifrån när snacket kring fikabordet börjar fokusera på viktnedgång, missnöje om kroppen eller liknande.

För mig personligen får alla träna och banta och äta precis vad som helst likväl som alla måste acceptera att jag gillar fika, ogillar dieter samt är måttligt förtjust i träning. Men det som alla måste sluta med omedelbart är att försöka få andra att ärva det egna missnöjet och att sluta försöka berätta för andra att dom inte lever på rätt sätt. Det viktigaste för vår bantande generation borde inte vara att gå ner i vikt utan att leva lyckliga och vara nöjda med de vi är och den kropp vi har. Jag vägrar leva ett liv i ångest över min tjocka kropp! Då lever jag hellre nått år kortare med glädje och nöjdhet över att vara precis som jag är om det nu visar sig att 5:2-dieten, LCHF, fiskätande och hetsträning förlänger livet med typ 10 år.

pusheen.tumblr

Badhuset

Min största skräck som barn var badhuset! Vilket kanske låter konstigt för de flesta barn älskar ju att bada, plaska, simma, hoppa och ha roligt i vatten vilket även jag älskar innerligt nu som då.

Det som gjorde badhuset till en stor skräck var inte rädslan att drunkna eller inte kunna simma för jag har alltid varit rätt duktig på att simma. Enligt mina föräldrar så sa jag att jag kunde simma redan innan jag hade varit nere i vatten första gången vilket inte är helt olikt hela min livsfilosofi idag ”Hur svårt kan det vara?”. Det som gjorde badhuset till en stor skräck var inte heller någon arg badvakt eller någon orimlig rädsla för hajar. Det som gjorde badhuset till en stor skräck var de ord, blickar och fingrar som pekade på mig när jag gick ut till bassängen. Blickarna eller glåporden berodde inte på att det var något fel med mig egentligen, jag var varken elak eller gillade att slåss, jag var ett ganska glatt, snällt och roligt barn. Fingerpekandet berodde på att jag med min runda fina tjocka kropp stack ut ifrån smalnormen som redan fanns där när jag var 10 år och växte sig starkare med åren som kom.

Hela badmomentet med skolan var upplagt så att alla som duschat färdigt och bytt om till badkläder fick gå ut och sätta sig längs väggen i badhuset, ingen handduk tilläts. Eftersom jag tyckte det var lite pinsamt och jobbigt att visa min kropp redan i duschen så var jag förstås sist färdig ut i badhuset och fick gå förbi hela raden med barn som redan satt där. Några killar pekade på mig och kallade mig fetknopp, tjockis, val och fläskberg. Jag som inte riktigt hade det mod och den trygghet i mig själv som jag har idag blev stum, ledsen förstås men dolde det för det var ju pinsamt att bli påkommen med att vara tjock. Några av de andra såg förläget ner i golvet och sa ingenting, badvakterna sa inte heller något. Ett tyst medhåll från de vuxna var nog vad min lilla barnhjärna tolkade det som.

När vi väl var i vattnet var det lättare, min kropp som jag skämdes för doldes och ibland glömde jag till och med bort det och gick upp så jag kunde hoppa från kanten som alla andra. Då stod ibland de äldre barnen längs glasväggen in mot badhuset och knackade och gjorde miner mot mig. De skrattade och trots att jag inte hörde dem förstod jag vad de sa till varandra. När badandet var slut skyndade jag mig till omklädningsrummet och väntade tålmodigt medan alla andra duschade och bastade så jag kunde göra det sen när ingen såg. Sen repeterades detta om och om igen tills jag blev tillräckligt klyftig för att hitta ursäkter för att slippa bada och tillräckligt gammal för att ha ursäkterna. Jag hade otroligt dåligt samvete över att smita från något men samtidigt var lättnaden att slippa visa min kropp överväldigande. Tänk hur en motionsform som är rolig och bra kan bli en skräck för flera, jag var aldrig ensam med ursäkter.

Då förstod jag inte vad som var fel eller att felet inte låg hos mig, felet låg inte heller hos de barn som skämtade om mig och retade mig och min kropp. Felet låg i att dessa barn fått värderingen att tjock är lika med dålig och att en kropp som är tjock inte är lika mycket värd som alla andra. Vi kan säga åt barn och vi kan lära barn saker men vi kan inte beskylla dem för att de speglar våra värderingar och våra handlingar. Barn förstår inte effekten av sina handlingar, de förstod inte att deras ord var som ett kniv i mitt hjärta och att de fick mig att gråta när de inte såg eller att jag fick grunden till en ganska kass självbild. Vuxna förstår effekten av sina handlingar, deras hjärna har vuxit färdigt och de nervbanor som ska signalera att detta kommer göra någon ledsen finns där.

Jag tror eller vet att om vi ska skapa trygga individer som inte spenderar stora delar av sin vakna tid med att fundera på hur tjocka dom ser ut i sina nya jeans, hur dubbelhakan syns när bilden tas underifrån eller vad alla andra tycker om deras utseende så börjar arbetet i uppväxten. Tänk om aldrig någon runt dig pratade negativt om sin kropp, att det var förbjudet. Tänk om ingen drog..”men kolla vad tjock hon/han blivit”-kortet..när man inte sett en vän på ett tag. Tänk om alla storlekar på kläder fanns i affären, att ingen storlek på kroppen räknades som ”udda”. Tänk om alla var nöjda med sin kropp precis som den var.

Idag älskar jag att bada, i båda badhus och på stränder och jag gör det gärna i bikini. Jag lät dessa minnen hemsöka mig i ungefär 15 år innan jag bröt vanan att undvika situationer där jag har baddräkt eller bikini framför människor som kan kommentera min kropp. Barn ser ibland nyfiket på mig i badhuset men jag skyndar mig inte därifrån utan om det kommer en fråga är jag beredd att säga ”Ja jag är tjock och det är precis lika bra som att vara smal, alla kroppar är bra kroppar”. Jag kan dock inte glömma en kommentar jag fick för ungefär ett halvår sen av ett av min sambos syskonbarn. Han kollade på mina armar länge innan han sa ”Wow, du är mycket starkare än min mamma och pappa”, det var ungefär det finaste jag hört. Han hade ingen värdering i att mina armar var stora, jag måste helt enkelt bara vara starkare.

Jag låter inte längre mina hjärnspöken begränsa mig eller hindra mig från att göra det jag vill. Tiden är för värdefull för att låta andra människors åsikter hindra mig eller hålla mig tillbaka. Idag stöter jag på tjejer på stranden och i en del forum som t ex Fatshionchatten på Facebook som vill klä sig i så heltäckande badkläder som möjligt om de ens vågar bada när andra ser på. Jag vill peppa andra med den här historien även om den började lite sorgligt. Ingen har rätt att hindra dig från att göra det du tycker om, inte ens du själv!

144d34e1ed95e4dc158d6d67b9725632

TV-tablån en tisdagkväll

Jag satt igår och flippade mellan olika tv-kanaler och reagerade på hur många program som hade fokus kring ‘fat shaming’..att peka ut tjockisar och ringa in vad de gör ”fel”, hur hemskt det är att vara tjock, hur dåligt och ohälsosamt de lever och hur de kan gå ner i vikt snabbt vilket är huvudfokus, inte att leva hälsosammare?! Tips på hur man kan dricka olika slemmiga gröna drinkar, träna 5 gånger per dag, aldrig äta godis/chips..ja ni vet sådär som alla smala människor lever.

tvtablå..

Jag vet att de som är med i programmen är frivilliga och vill ha hjälp med att gå ner i vikt men måste man lägga fokus kring gå ner i vikt=hälsosam? Varför inte ha ett program med hälsa i fokus där man ges tips på hur man får motivation till att träna, roliga träningsformer och god hälsosam mat? Med människor av olika storlek och utseende?  Med mer fokus på att må bra och vara nöjd med den man är och hur man ser ut? Är det så svårt att sälja in ett sånt program? Vill vi hellre se när människor klär av sig i underkläder och ställer sig på vågen medan någon mer eller mindre mobbar dom, säger att dom kommer att dö eller att de ser ut som en val? Det ger mig vibbar från skoltiden, när man gick in till skolsystern och skulle vägas och mätas så man följde alla standarder med skillnaden att nu filmas allt och nu är barnet vuxet. Ens reaktion när man får höra hur dåligt det är att vara så tjock filmas och görs till underhållning.

Ska vi hjälpas åt att minska mobbning, att skapa självsäkra och trygga människor som är nöjda med sina kroppar och vill leva hälsosamt och må bra så tror jag inte program av detta slag hjälper ett dugg utan jag tror bara det stjälper. Det säger att en sund människa har en viss vikt och ser ut på ett visst sätt, att en lycklig människa inte är tjock och att alla som inte ser ut som mallen inte är okej och att man har rätt att kommentera deras kroppar. Men nu är det såhär; MAN HAR INTE RÄTT ATT KOMMENTERA NÅGON ANNANS KROPP. Det är inte okej att trycka ner någon annan med undanflykten ”hon/han lever ju inte hälsosamt”. Barn som ser dessa program kommer inte förstå att alla människor är lika värda oberoende av storlek på kroppen och de kommer att tro att det är helt okej att kommentera och kritisera andra för sitt utseende. Vi säger inte att mobbing är okej men vi visar att det är okej. Vi visar också att man inte ska tycka om sig själv när man är tjock, man ska vilja gå ner i vikt, man ska kämpa tills man är smal och lycklig. Men man kan vara hälsosam, lycklig OCH tjock, det är bara synd att inte den sidan visas i media.

08f010684b0ca12ad433fb2752d8b758

Äntligen!

Jag har i år pratat om att skaffa en egen blogg men inte riktigt vetat vad jag vill skriva om eller vad jag vill få ut av en blogg. För ungefär 5 år sedan insåg att jag är rätt bra och att jag kan ta mig dit jag vill, jag skakade av mig den sista droppen av självhat och slutade intala mig själv att jag aldrig kommer få ett jobb eller träffa en man som vill leva med mig. Det är inte alla gånger lätt att tycka om sig själv och det är inget som kommer av sig själv. Att träna bort alla ideal och normer man matas med dagligen är en utmaning och något man aktivt måste jobba med för att kunna resa sig ur sin egen grav. Idag kallar jag mig tjock med stolthet, jag älskar varenda del av min kropp och tänker aldrig mer dölja den eller tala negativt om den. Sen är det väldigt skönt att upptäcka att när jag är nöjd och trygg i min egen kropp har jag heller inget behov av att prata negativt om andra människors utseende eller kroppar. Det finns ingen osäkerhet som gör att jag måste trycka ner andra för att må bra.

För nått år sen sprang jag rakt in i fatshionrörelsen, en rörelse jag inte visste fanns. Jag började med att läsa Beyond Sizes, en blogg skriven av Thina Grotmark och blev inspirerad och upptäckte att det fanns fler som precis som jag var tjock men som inte ville dölja det och som inte skämdes för det. I fatshionvärlden behöver man inte vara den duktiga tjockisen som försöker gå ner i vikt, alla kroppar är bra precis som dom är. Det som förespråkas är att aldrig prata ner om sin kropp eller sin vikt men sen är förstås mycket av fokuset på kläder, mode och trender vilket ni också kommer se i min blogg.

Senare hamnade jag i grupperna Fatshionchatten och Fatshion outfit på Facebook där jag träffade och lärde känna fler underbara kvinnor i fatshionvärlden och jag blev tillfrågad att skriva för Fatshionistas där jag bloggat tillsammans med Ann-Charlotte, Hanna, Bettie, Helen och Helen i ungefär ett år. Allt detta har gett mig inspiration och fått mig att inse vad jag vill skriva om. Min blogg kommer handla om min resa från självförakt till att kunna se mig i spegeln och tycka att jag är sjukt snygg, den kommer också handla om mode, kroppsacceptans och fat acceptans, HAES (health at every size) samt sociala medier och hur den tjocka kroppen framställs. Sen kanske det smyger in lite musik/film-tips, gulliga djur, lite inredning och lite sånt där blandat från livet.

Nu kör vi!

tumblr_mlgw0zcVw91qm1x5lo1_500